För några veckor sedan fick vi förfrågan att medverka i hundpodden vår bästa vän med Gurgîn Bakircioglu. Det är lite ironiskt det här med just PR för efter att jag arbetade med ett bolag förra sommaren sa jag - Aldrig mer! Aldrig, ALDRIG mer! ..Men driver man ett företag vet man också att det finns vissa möjligheter som man bara inte kan säga nej till.
Det här var en sådan möjlighet. Väldigt enkelt. Kör bara. Så jag sa ja. Lite kvittrandes och glatt. Inombords kände jag mest; Vad håller jag på med? Säg nej, nej..nej..NEJ.
Gör. Det. INTE.
Jag sa ja, jag menar. Tillbaka till att man bara inte tackar nej till denna möjlighet. Finns inte på kartan. Sen började ångestveckorna. Jag vågade knappt berätta detta för folk och absolut inte över sociala medier. Tänkte bara på när jag skulle bjuda på en roligdag via storys över IG - hamnade på akuten i panikångestattacker. Nej, nu jinxar vi ingenting. Går det åt skogen har man iallafall inte berättat om det innan haha.
Tänk vad hjärnan kan stöka till det för oss och jag gick ner mig i en slags dipp tiden innan inspelningen där mina demoner i mig menade på att jag kommer skämma ut mig själv, jag kommer gråta där inne, få en panikångestattack eller att jag, just jag inte alls förtjänar att sitta i den stolen och prata ut till hundfolk. För vem är lilla jag? Förnuftet i mig preppade tillbaka med pepp om att jag visst kan! Och tillslut visste jag varken ut eller in.
För Ämnet i sig; Att förlora en hund är tungt. Det vet vi alla som förlorat en fyrbent vän. Det är satans tungt. Jag skulle dit och berätta om vad som hände min Amy och prata sorgebearbetning. För mig är inte det här tungt - Det är misär. 😂 (Läs;) minst sagt en utmaning.
Så när vi satt där i Kista jag och Karolina och gick igenom upplägget och vad jag ville få fram kollade Karolina på mig med stora ögon innan hon sa.. "Du ska prata om ALLA dina ömma punkter, allt som du bryter ihop av." Känslan inombords var mest - Vad har jag gett mig in på? Gör jag det här eller är jag galen?
Lite galen är jag och jag ville försöka hur det än går och efter det kunna vara stolt över mig själv för att jag vågade berätta min historia, hur ont den än gör. ❤
Effie fick följa med och agera studiohund och vi möttes av fantastiska grabbar i studion. Med galen humor och skratt kändes allt lite lättare så när vi drog igång kände jag mig så redo som jag bara kunde bli. Första gången på "Podd-Jobb" men en underbar erfarenhet med bästa programledaren som genuint var sådär awsome rakt igenom. Jag vill verkligen passa på och rikta ett stort tack till programledaren Gurgîn Bakircioglu som bjöd in mig, gav mig möjligheten att dela med mig av tunga erfarenheter och var så otroligt sjysst och proffsig hela jobbet igenom! En erfarenhet rikare och jag är så glad över att jag faktiskt tackade Ja och Vågade vara med! 🙏☘️ #KlappPåAxeln
Tack för kvällen, Tack för alla skratt och inte bara det - Kolla dårarna på bilderna, sådär blir det när man sätter oss tre tillsammans i ett rum. 😂😂
Om några veckor släpps avsnittet och för er som vill veta mer om sorgebearbetning redan nu kika in boken Att förlora en hund. Skriven av Mickie Gustafson ❤
Commentaires