Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. De barn som klarar sig trots alla svårigheter har i engelskspråkig facklitteratur benämnts "superkids", "stress-resilient" eller "invulnerables".
Jag vill tro att vi står i ett läge där vi vet att våra svagheter kan göras om till styrkor, till just det som skapar oss vägen framåt, bara vi tar oss över de tunga trösklarna. Att vi kan göra mer om vi bara vågar se utanför den där ramen. Jag vill tro att speciellt de som tvingas till den där jätte jobbiga vägen i livet, just dom kan vända allt det där gamla och jobbiga till en styrka som andra tror de inte har. Maskrosbarn. Tungt bagage, trasiga förhållanden. Kalla det vad ni vill men wow vad dessa människor kan bana vägen framåt bara de hittar just deras väg i det mörka.
De som känner mig innan och utan vet en del av allt det där jobbiga som hänt under åren. De vet vem jag är utanför hundarna, mina styrkor som också från början var tunga sår. Hur jag kämpat mot mig själv och trauman som ramlat över mig. De vet också att jag alltid velat hjälpa andra framåt så som jag själv fått hjälp, att utöver arbetet som jag idag gör i verksamheten så brinner jag för dessa maskrosbarn. För de missförstådda och för de som faller i skymundan.
Jag kanske egentligen tar mer ansvar än vad jag behöver, vill mer än vad som krävs och har ett behov, till&med ett eget tomrum som behöver fyllas i att se andra hitta hem i livet. Rätt eller fel, men det har sina anledningar och att få ge tillbaka med det lilla jag kan kanske kan förändra någon annans hela liv och självbild. För jag vet hur det hjälpte mig och om jag då kan hjälpa någon annan är det inte mer än min skyldighet i denna upp&nervända värld som vi lever i. För vi kan inte göra allt men vi alla kan göra något. ❤
Idag tackar jag livet för alla motgångar, jag tackar för de åren som var sådär hemska för utan det skulle jag inte vara där (eller den;) jag är idag. Det formade hela mig och drivet jag idag har. Men aldrig att jag låter mig själv glömma, sopa det där under mattan utan istället tar jag med mig allt det där i vägen framåt. Så denna höst börjar jag äntligen jobba mer hand i hand med humansidan i min verksamhet, som jag längtat efter att komma hit och kunna ge tillbaka. Inspirera och få hjälpa andra precis som jag själv blev hjälpt en gång i tiden.
Det är med stolthet och glädje som jag successivt i bakgrunden påbörjar detta arbete.
För alla förtjänar sin helt egna plats i livet. ❤
Comments